Kära Anna,
Du är 15 år och alldeles för elak mot dig själv. Jag vet att du hatar bilden du ser i spegeln, jag vet att du avskyr personen som du är. Men grej är den, att du inte vet vem du är.
Du tror att du är den tråkigaste, töntigaste och dummaste personen som någonsin existerat. Du förbereder dig på ett liv i ensamhet eftersom ingen kan älska en sån som du. Du är helt säker på att du aldrig kommer att ha en pojkvän, eftersom du är den fulaste tjejen i skolan och ingen har någonsin varit kär i dig. Du blir aldrig uppbjuden att dansa tryckare på skol discon, och det är aldrig dig som killarna retar så att lärarna säger ”killar gör så när dom gillar en tjej, dom är lite omogna, det får man förstå”. Att en sån kommentar ifrån lärarna i sig är helt vriden på så många sätt, behöver vi inte prata om just nu. För just nu i din 15 åriga värld vill du inget hellre än att en sån kommentar, bara för en enda gångs skull, ska handla om dig. Men det gör dom aldrig.
Jag skriver det här till dig för att jag vill att du ska veta att du har fel, du har så jävla fel.
Du tänker säkert ”bullshit” och ”vem fan är du”, så innan du slutar läsa vill jag berätta vem jag är. Jag är du, jag är du mer än 10 år senare. Jag är du som överlevde högstadiet och gymnasiet och började ditt riktiga liv, ditt liv i vilket du varit fri att göra precis vad du vill – ditt liv som faktiskt har vart sjukt grymt.
Jag vet att du inte tror på mig, men det är sant. Och jag ska berätta, jag ska berätta allt för dig. Men eftersom ditt liv faktiskt har varit fantastiskt, och du har gjort så mycket mer än du ens tror är möjligt just nu, så är det en lång historia. Jag ska berätta, lite i taget – om du försätter läsa mina brev.
Idag väljer jag att börjar berätta det som jag vet att du, i ditt 15 åriga jag, går och tänker på mest. Jag vill berätta något som du inte kommer tro på, för det verkar omöjligt. Men det är det inte, det är sant.
Anna i sommar, precis när du slutat 9an och innan du börjar gymnasiet, kommer du förlora oskulden. SHOCK! Jag vet, men det kommer att hända. Du kommer också bli bjuden på fester, och du kommer att dricka alkohol och vara precis så som du har bilder i ditt huvud av att tonåringar ”ska” vara.
Bara ett på år senare, medan du fortfarande går på gymnasiet, kommer du för första (men långt ifrån sista gången i ditt liv) ha en killen som öppet gråter för att han är olyckligt kär i dig. Kär I DIG. SÅ KÄR ATT HAN GRÅTER. Tro mig, jag har ingen anledning att ljuga. Det bästa av allt, det är du som dumpar honom – du dumpar honom för du har så många andra att välja på, och för att du har så mycket du vill göra i livet att du inte har tid eller vilja att vara med någon som bara klamrar sig fast.
Så snälla Anna, var inte så hård mot dig själv. Lägg ifrån dig den där nagelsaxen som du skär dig i smalbenet med, gör inte det där fula krysset på låret – du kommer ångra det ärret sen eftersom det tar många år innan det försvinner. DET BLIR BÄTTRE. Hur svårt det än är att tro, jag vet, jag har bokstavligen talat upplevt det.
Jag berättar mer sen, men för nu – var lite snällare mot din mamma, hon har det inte heller lätt. Skilsmässan har varit lika jobbig för henne som för dig, och att försöka få ihop sin ekonomi som ensamstående med tre tonåringar och ett nyinköpt radhus är rent utsagt ett helvete. Prata mer med din syster, säg till henne att hon är fin och bra. Säg till henne att hon duger.
Vi hörs sen, jag älskar dig.
/ Anna.
1 kommentar(er)
